Saknad

I dag skulle min pappa, Leif, ha fyllt 64 år. Han blev bara 50 år. Samma dag, men ett par år senare somnade min farmor, Astrid, in efter många års sjukdom.

Trots att det gått så många år sedan jag förlorade pappa är saknaden ännu stor. Jag tyckte vi nyss hade lärt känna varandra, som vuxna människor. Jag gillade våra samtal. Vi diskuterade vitt spridda ämnen från jobb, teknik, politik, hundar, matlagning, tv-program till vanlig vardag. Jag saknar de samtalen. Hade velat fortsätta vår diskussion. Vad hade farsan tyckt om allt som händer i dag? Det får jag aldrig veta. Den här dikten av Bo Setterlind är både sorglig och trösterik:

Vi kunde inte veta
att samtalet den dagen
var vårt sista
att varje sådant samtal
sedan världens skapelse
är utan slut
men nu när ingen av oss
längre når den andre,
vet vi att vi deltog i ett avsked
med sällsamt ljus
och att det hjälper
- i minnet
vecklas orden ut
som tröstens vingpar

En sak jag lärde mig efter pappas bortgång var att njuta av livet. Leva det. Att ägna mig åt det som känns viktigt och väsentligt. Att strunta i resten som jag ändå inte vill eller kan påverka. Och framförallt att ta vara på tiden med nära och kära. Sköt om er!