Längtan efter en valp har fötts

I natt trodde jag att viruset vunnit ännu en poäng. Jag hostade och hade väldans ont i halsen. Svårt att sova. I dag känns det lite bättre faktiskt. Skönt. Hoppas det fortsätter så.

I går var det en vecka sedan vi förlorade Xhazi. Ingen hund kan ersätta honom, han var unik på sitt sätt. Men mitt i sorgen har en längtan efter en ny valp har fötts.

Käck, som blir 10 år i april, är ännu pigg och fräsch. Han får fortsätta köra agility så länge han orkar och tycker det är roligt, men jag inser att han faktiskt närmar han sig pensionen. Det tar ju också några år att få fram en tävlingsmogen hund.

Det känns som att vi har hittat rätt hundraser och jag vill gärna ha både stor och liten tävlingshund. Men att skaffa en ny kelpie känns inte rätt just nu. Därför är jag inne på en berger des pyrénées, samma ras Käck. När det gäller den rasen finns det en uppfödare jag helst vill köpa valp hos, Jomgardens kennel. Mari, som driver kenneln, har Käcks kullsyster Cita. Det är just Cita blev grunden till kenneln, som sedan utökats med flera avelshundar.

Som av en slump eller mening väntar Mari valpar i slutet av februari! Kombinationen ser väldigt intressant ut. Exteriör, hälsa och mentalitet verkar mycket bra hos båda föräldrarna. Jag pratade med Mari, som hoppas att det ska "komma ut en valp som det står Piteå på". Det hoppas jag med!

Så kanske, kanske blir det en valp i huset igen. Det känns i alla fall bra att ha något att hoppas på.

Käck som unghund vid Ale stenar, Skåne

1-0 till förkylningsviruset

Otäcka virus! Jag har inte vikt ner mig ännu, men jag måste medge att det står 1-0 till viruset.

Jag inte längre whiskeyhes utan har nästan ingen röst alls. Det väser mest när jag öppnar munnen och halsen känns som ett svidande sår. Ingen idé att ringa för den som vill prata med mig alltså! Mail och SMS rekommenderas de närmsta dagarna. Är ledig i helgen och ska försöka bli frisk.

Måns verkar i nuläget ha klarat sig lite bättre än mig. Peppar, peppar ...

Trött och matt

Jag och Måns kämpar mot något äckligt virus som försöker däcka oss. I går kände jag mig utmattad och lade mig att vila efter lunchen. Jag slocknade direkt och sov som klubbad i drygt fyra timmar! Förmodligen både viruskänning och trötthet efter den senaste tidens anspänningar.

I dag har jag halsont och hosta, men känner mig i övrigt lite piggare. Efter att ha undervisat två kurser i vardagslydnad i kväll är nu min röst riktigt överansträngd. Låter whiskyhes och skulle helst vilja köra ner en borste i halsen och klia tillbaka. Måns har också känt sig trött i kroppen, men har ingen hosta eller snuva.

Förhoppningsvis klarar vi oss från förkylning och influensa denna gång. Jag tänker inte ge utan kamp i alla fall!

Tack för all omtanke!

Det har varit några jobbiga dagar med sorg och saknad efter Xhazi. Som hundägare vet man ju att man vid någon tid måste gå skilda vägar. Men när det sker så plötsligt och utan att man får ta farväl blir det extra svårt.

Jag är ändå glad över att det finns så många fina människor i omgivningen. Det känns bra att få stöd från er. I går fick jag en fin blomma som uppmuntran från Ulrika och Hans, två flitiga kursdeltagare och härliga människor. Jag blev mycket glad och rörd av omtanken.

Kram på er alla goa, omtänksamma människor!

Ett eget äppelträd till Xhazi

Jag pratade med veterinären idag om Xhazis dödsorsak. Han trodde inte att Xhazi haft kennelhosta som utvecklats till lunginflammation. Inte heller någon smittsam sjukdom.

Någon obduktion görs inte men veterinären konstaterade att Xhazi hade vätska på lungorna och att hjärtat kollapsat av detta. Troligen var det hjärtsvikt som ledde till vätskebildning och hosta. Detta överansträngde hjärtat. Orsaken kan ha varit ett medfött fel, även om det inte visat sig tidigare. En annan orsak kan vara hjärtmuskelinflammation, men det verkar inte så troligt eftersom en drabbad hund brukar bli väldigt påverkad och orkeslös av det. Något som Xhazi inte var innan han började hosta. Veterinären sa att sjukdomsförloppet varit aggressivt, att det gått fort. Känns bättre än att han skulle gått mått dåligt en längre tid.

Eftersom misstankarna om kennelhosta var undanröjda fick Käck och Kaiser följa med på Hundhuset ikväll. Konstigt att bara ha med sig två hundar... Kanske det blir en tredje hund i huset någon gång. Men inte nu.

Xhazi blev 6 år 11 månader och 18 dagar. Till våren ska vi plantera ett äppelträd på gården och gravsätta hans urna därunder. Vår Leonberger Raham vilar redan under ett äppelträd. Så med två träd kanske det också blir frukt en dag.

En liten tröst i sorgen

Det har varit en tung helg. Mina tankar har ofta gått till Xhazi.

SBK-konferensen har varit ganska bra, fast tidvis var det oerhört jobbigt att inte vara hemma. När jag kom hem kändes det skönt, men det var påtagligt att en i familjen fattades. Det ligger ingen brun kelpie i fotöljen och myser. På vår gårdsplan brinner nu istället ett ljus där han dog.

Även om vi har många ljusa minnen av stunder med Xhazi är sorgen och saknaden är stor. Men den blir lite lättare att bära när det finns många i omgivningen som stöttar. Många kramar och tack för all om tanke med fina ord här på bloggen, telefonsamtal, mail och sms. Ni är fina och goa människor. Tack för ni finns!

Vår älskade Xhazi saknas oss

Har vaknat efter en orolig natt. Det var inte lätt att somna i går kväll.

Vår älskade kelpie Xhazi dog i går. Han hade hostat ett par dagar och visade alla tecken på kennelhosta. Jag kontaktade veterinär i går eftersom jag läst att kennelhosta kan utvecklas till lunginflammation.

Men jag fick lugnande besked att det är ganska ovanligt. Kennelhosta går ju över av sig självt bara hunden får vila. Då han dessutom Xhazi åt och drack som vanligt beslutade vi att jag skulle höra av mig igen på måndag om han inte slutat hosta. Jag gav honom på rekommendation Bisolvon som är slemlösande, vilket dämpade hostan.

I går natt var Xhazi flåsig och verkade ha svårt att komma till ro. När han inte åt på morgonen blev jag väldigt oroad. Han hade dessutom ovanligt låg temperatur. Jag fick en tid hos veterinären men inte förrän kl 16.

Eftersom jag skulle åka ner till SBKs organisationskonferens med flyget kl 16 skulle Måns åka med honom till veterinären, medan jag fick skjuts till flyget. Men på väg till bilen föll Xhazi bara ihop. Förmodligen dog han direkt. Måns körde som galen till veterinären, som bara kunde konstatera att hjärtat inte slog. Veterinären trodde att han hade fått vätska i lungorna och sa att det förmodligen inte gjort någon skillnad om vi kommit in tidigare. Vi ska kontakta veterinären igen på måndag och får då kanske veta mera.

När jag landade i Stockholm och ringde hem fick jag beskedet. Jag minns knappt hur jag tog mig till hotellet, men låg där hela kvällen och grät. Jag saknar vår galna, älskade, fina, vackra knas-kelpie så fruktansvärt! Om jag bara anat hur sjuk han måste ha varit hade jag aldrig åkt i väg. Men han visade inte det. Jag trodde att en antibiotikakur var allt som behövdes för att han snart skulle vara sig själv igen.

Jag vet inte hur jag ska orka med den här konferenshelgen. Det känns så tungt. Men SBK-folket här förstår ju om man är ledsen en sån här gång. Tankar som "borde jag inte ha förstått", "kunde jag inte gjort annat" kommer men jag vet att det inte är någon idé. Vi gjorde allt vi kunde i det här läget.

Vi får istället tänka på alla fina stunder vi haft med Xhazi, allt roligt vi gjort tillsammans. Den fjärde februari skulle han fyllt sju år, men var som en unghund ännu. Vi är glada för de år vi fick tillsammans med Xhazi. Även om de blev alldeles för få.

Vi saknar dig så kelpiekillen!

Våren ser ganska lovande ut

Det blev en kort dag i dag. Jag satt halva natten och försökte komma ikapp med mailen, som är sorgligt eftersatt. Vid tretiden stupade jag i säng och blev väckt av telefonen klockan åtta. Trots det lyckades jag föra ett samtal som verkade logiskt vid tillfället, men som jag nu inte minns ett dugg av.

Somnade om till halv elva. Därefter blev hundpromenad, frukost, mailen igen, en snabb dusch och så iväg på jobb. Först en bokad privatlektion och därefter kvällens två kurser, Rallylydnad III och Valpkurs.

I morgon har jag en konsultation på förmiddagen, sedan återstår en del planering för kommande kurser. Våren ser redan lovande ut. Jag har i nuläget fem fulltecknade kurser i Luleå, en i Piteå och en bokad helgkurs på annan ort. Har också blivit bokad för en föreläsning om "Nya hundsporter", vilket blir roligt.

En annan spännande sak på G är en (eventuell) lokal i Piteå. Jag ska titta på en lokal med mycket bra läge, så fort den genomgått en renovering. Om lokalen motsvarar mina krav och allt går i lås med den blir jag supernöjd. Jag väntar lite med att ta ut glädjen, men den som väntar på något gott...

Två veckor på "majonäsdiet"

Här har varit bloggtorka i veckan. Jag har helt enkelt inte haft så mycket tid vid datorn. Det har inte heller inte hänt så mycket att skriva om. Det har varit jobb och vardag. Business as usal.

Jag kan i alla fall konstatera att jag efter två veckor på LCHF-kost (LowCarb-HighFat) mår alldeles utmärkt! Vikten har minskat med 3,5 kilo, midjemåttet med två centimeter. Jag känner mig pigg och glad och mätt. Inga blodsockersvängningar och inte heller något sötsug.

Det är inte svårt eller krångligt att äta enligt LCHF. Man äter naturlig och god mat. Jag behöver inte käka var 3-4 timme (vem har egentligen tid med det?) Istället äter jag när jag är hungrig, vilket är 2-3 gånger om dagen. Jag varker mäter, väger eller räknar något. Bryr mig inte ett dugg om kalorier. Det funkar utmärkt, men fortfarande är hjärnan inställd på att det är lite galet (och syndigt) att äta majonäs och grädde och gå ner i vikt!

Är det något jag insett är det hur stor betydelse kosten har. Kroppen är en komplicerad organism och det gäller att behandla den väl. Det är lätt att bara köra på och inte lyssna på kroppens signaler, fast egentligen vet väl alla att det inte funkar i längden?

Ta hand om dig!

PS. Rubriken är lite överdriven. Jag äter förstås inte bara majonäs. Däremot gör jag egen majonäs numera. Sockerfri och sjukt god! DS.

Härligt hundig helg!

Athena, 3 månader och yngst på dvärgpinscherträffen.

Det har varit en härligt hundig ledig helg.

Lördagen var jag och Kaiser på dvärgpinscherträff i Rutvik. Inte mindre än 14 dvärgpinscherar med mattar och hussar samlades för att träffas, gå tipspromenad och äta tacobuffé. Tipspromenaden vanns, helt utan att skryta, av Frida och mig som hade flest rätt på frågorna om Sveriges geografi...!

Kaiser försökte flitigt uppvakta tikarna. Jag lovar att han hade fullt upp. Det var inte mindre än åtta damer. Mest intresserad var han av Chilla, som nyligen löpt och blivit parad. Tyvärr var inte Kaisers heta känslor besvarade, men skam den som ger sig tyckte Kaiser!

Den yngsta tiken slapp i alla fall hans enträgna flirtande. Lilla Athena 3 månader blev ändå trött och somnade sött i matte Jennys famn innan kalaset var över.

Söndagen fick hundarna en härlig långpromenad på dagen och agilityträning på kvällen.

Kaiser fick träna med fortsättningsgruppen, Käck och Xhazi i tävlingsgruppen. Alla tre var duktiga, men jag är mest nöjd med Kaisers insats. Efter en utflykt till en söt cockerspanielflicka kunde han koncentrera sig och sprang med fart och följsamhet. Får jag bara till hans fokus kan Kaiser bli riktigt duktig. Härliga Käck, som fyller 10 år i april, hade god fart och var mycket motiverad. Roligt! Xhazi hade också som vanligt fart, men var också ganska styrbar. Jag tror faktiskt att jag nästan lyckades trötta ut honom. Otroligt!

Kaiser (med något enfaldig blick) spanar in en av tjejerna på träffen.

Han spanade även på nära håll, men fick ofta retirera för att slippa undan ilskna bett.

Träna rätt och slipp koppeldrag

Julledigheten är slut. Jag har börjat om att jobba. Kännas riktigt roligt! I kväll jag haft två grupper vardagslydnad och ämnet var koppelträning.

Att hunden drar i koppel är förmodligen ett av de vanligaste problem man upplever som hundägare. Orsaken är enkelt förklarat att beteendet lönar sig. Hunden vill framåt, stretar och kommer dit den vill. Beteendet blir därmed förstärkt.

Har hunden överskottsenergi, är uppspelt eller stressad blir det ofta också drag i kopplet. Men många gånger beror dragandet på en sådan enkel sak att ägaren faktiskt inte har lärt hunden hur man går fint i koppel!

Att korrigera dragandet med ryck i kopplet funkar inte. Om det var en fungerande metod skulle ingen hund dra i koppel! Jag tror att de flesta hundägare någon gång provat detta, tyvärr.

Visst, det kan funka för tillfället. Hunden blir skrämd av obehaget och slutar dra. Ett tag. Sedan återkommer dragandet och man får korrigera med nya ryck. När hunden vänjer sig med obehagen måste man ta i allt hårdare för att det ska ge effekt. Om hunden går och spänner halsmusklerna i väntan på ryck utvecklar hunden snart allt kraftigare muskulatur och blir mer okänslig.

Min metod för att lära hunden gå med slakt koppel är i grunden enkel, och fungerande. Tänkte beskriva den här:

Metoden har två olika steg. Först tränar jag följsamhet där jag belönar hunden när den följer mig frivilligt. Först när jag backar ett steg, sedan flera. Därefter vänder jag upp så att hunden kommer på min vänstra sida. Jag lockar aldrig genom att ha något i handen, utan belöningen kommer fram när hunden ger mig önskat beteende. Jag lägger tidigt in svängar och tempoväxlingar och är noga med att belöna rätt position vid min sida. När jag är hyfsat nöjd lägger jag på en signal, "fot".

När jag jobbat med följsamhet/fotgående ett tag är det dags att lära hunden gå med slakt koppel under promenad (inte fotgående) Metoden är att lära hunden ge efter för tryck. I början står jag stilla med kopplad hund, drar i kopplet så det blir stramt och ger ett lätt tryck på halsen. Om hunden gör minsta ansats till att röra sig mot trycket för att slaka av kopplet, klickar (eller berömmer) jag och belönar. Det kan räcka med att hunden de första gångerna bara gör en liten huvudvridning i min rikning (om den är riktad från mig).

Många repetioner i en lugn miljö behövs för att hunden ska bli säker på vilket beteende jag är ute efter. Jag kan även lägga trycket från mig för att hunden ska förstå att det inte är riktningen mot mig, utan att ge efter för tryck som lönar sig.

Nästa steg blir att göra detta i rörelse. Jag ger hunden långt koppel och går framåt. Drar hunden så att kopplet sträcks kopplet stannar jag och blir till "en stolpe". I vissa fall lägger även lite kroppstyngd bakåt. Minsta ansats till att slaka kopplet förstärks.

Efter flera repetitioner är det dags att praktisera metoden under dagliga promenader. Här är det viktigt att vara konsekvent! Förstärk inte drag i kopplet genom att låta hunden gå vidare. Jag belönar när hunden slakar av kopplet, först med godis/leksak. Snart får hunden varannan gång godbit och varannan ett okej att fortsätta framåt. Till sist lär sig hunden att själv slaka av kopplet när det blir spänt. Belöningen blir att hunden får fortsätta gå framåt så länge kopplet är slakt.

Konsekvens och tålamod krävs för att träningen ska lyckas. En del tycker kanske att metoden verkar krånglig och önskar snabbare lösning. Men jag tycker det är värt att lägga ner tid och faktiskt lära hunden rätt beteende istället för att ständigt behöva korrigera fel.

Förhoppningsvis har du ju många, många timmars hundpromenerande framför dig. Promenader där du vill njuta av den friska luften istället för att bråka med hunden.

När julångsten slår till

Fick ett erbjudande i posten från Fettfäktar... förlåt, Viktväktarna.

Utskicket erbjöd mig, i egenskap av tidigare guldmedlem, att delta i deras veckoträffar till förmånligare pris än vanligt. En inte alltför kvalificerad gissning är det i dagarna blir rusning till VV och långa köer till vågarna. Likaså blir det en panikartad trängsel på gymmen och badhusen. Jag noterar också en klar ökning av människor som joggar, promenerar och stavgår förbi vårt hus efter jul- och nyårshelgerna.

Det är ju bra. Alla människor mår bra av att röra på sig. Men frågan är hur det håller i sig. Jag tror att den värsta hysterin lagt sig vid månadsskiftet februari-mars. Risken med att gå ut hårt är nämligen att man inte orkar över mållinjen.

Själv slängde jag guldmedlemserbjudandet på brasan i köksnorahn så fick det värma huset istället. Jag har ju gjort egna kostförändringar och fortsätter på den linjen (-2,5 kg hittills). Jag fortsätter givetvis också med hundpromenader, men kommer inte att betala för en nära-döden-upplevelse på ett spinningpass. Motion ska, liksom mat, vara njutbart.

Funderar däremot på att börja med yoga. Det för ökad styrka, smidighet och koordination. Något jag skulle ha nytta av på agilitybanan. Men jag väntar nog till februari-mars så jag slipper trängas med alla julångestladdade människor...

Från fettskrämd till fettvän

God Fortsättning på det nya året!

Nytt år - nya vanor. Känns det igen? Jag tycker inte alls det är så dumt! Ett nytt år är ett bra avstamp för att starta nya projekt.

Själv har jag börjat året med en kostomläggning. Syftet är att må bättre och gå ner i vikt. Jag har kommit på att jag är väldigt känslig för svängningar i blodsockret. När det är lågt blir jag trött, irriterad, otålig och okoncentrerad. Om det går långt mellan måltiderna blir jag klart påverkad av en låg blodsockerhalt. Men jag blir ofta också trött efter att ha ätit.

Efter att ha läst på om detta kom jag fram till att kolhydraterna i kosten har stor påverkan på blodsockernivån. I kolhydrater finns sockerarter som får blodsockret att stiga. För att motverka detta utsöndrar kroppen hormonet insulin som sänker blodsockerhalten. Om man äter mat som ökar blodsockerhalten mycket krävs en stor insulinutsöndring för att kompensera. Detta stör ämnesomsättningen och talar om för kroppen att lagra fett. Kort sagt: man blir tjock.

Därför har jag bestämt mig att prova äta lågkolhydratkost, även kallad LCHF (LowCarb HighFat). Det betyder ett minimalt intag av kolhydrater och inget socker. Protein och fett utgör istället kosten. Det ligger ganska nära GI, men med mindre kolhydrater och mer fett.

När jag för några år sedan gick ner med Viktväktarna fick jag lära mig att vara rädd för fett, men att kolhydrater var bra (man fick äta obegränsat med potatis). Denna lågkalorikost funkar tills man börjar äta lite mer igen, eller äter för sällan. Eftersom man lärt kroppen leva på svältkost ser den till att raskt lägga upp fettlager när det blir bättre tider igen.

Min fettskräck har suttit i länge, men nu börjar jag inse att fettet inte är farligt. Man kan ställa om kroppen att ta energi från fett istället från socker och stärkelse (kolhydrater), och på det viset förbränna fett.

I dag är jag inne på fjärde dagen av lågkolhydratkost och mår bara bra. Jag äter gott och håller mig mätt länge. Jag har inte känt av blodsockersvängningar. Vikten har minskat med 1,5 kilo. Detta är dock inte ännu kroppsfett som försvunnit utan vatten. Kolhydrater binder nämligen också vatten i kroppen, så det visar att jag är på rätt väg med kosten.

Nu ska jag prova mig fram en tid och utvärdera sedan. Viktigt att anpassa kosten individuellt. Men jag tror på den moderna forskningen som visar att kaloritesen inte håller (man går upp i vikt om man får i sig mer kalorier än man förbränner). Kroppen är mer avancerad än så.

Under de år världen har fostrats enligt kaloritesen har övervikt och diabetes typ 2 ökat som aldrig tidigare. Det tyder på att något är galet.

Nytt år - nya vanor. Wish me luck!

Äntligen agility!

I kväll har vi kört årets första agilityträning i ridhuset. Oj, vad roligt det var! Det var ett ju ett tag sedan jag körde agility. Träningsplan har ju varit översnöad ett par månader nu.

Hundarna var rejält laddade och gick faktiskt riktigt bra trots uppehållet. Käck hade bra fart och var som en yster unghund, trots sina snart 10 år. Xhazi gick bra och var lyhörd. Dock var han lite för ivrig för att stanna på kontaktfälten till en början. Kaiser däremot tyckte det var så kul att stanna på kontaktfältet och bli belönad för detta att när jag gett frikommadot sprang han en bit, vände sedan och sprang upp igen på balansen! Ganska söt faktiskt!

Vi kommer att köra två träningsgrupper, fortsättnings- och tävlingsgrupp och delar på ansvaret att vara ansvarig för träningsupplägg. Känns riktigt bra. Längtar redan till nästa söndag!

2008 i backspegeln - en årskrönika

2008 blev på många sätt ett händelserikt år. Jag har roat mig med att titta på biler från året och minnas tillbaka. Har plockat ut några foton för en sammanfattning över några av årets bästa och mest minnesvärda händelser.

Januari 2008. Jag och hundarna blir fotade av Maria Johansson för en intervju i Härliga Hund.

Årets jobb

Fick en egen träningsplan på gården och kunde köra några kurser hemma i Piteå. Funkade mycket bra! Jag har också hållet ett stort antal kurser för Hundhuset i Luleå. Roligt att efterfrågan är så stor. Dessutom har jag hållit helgkurser bland annat i Pajala, Varpsjö och Arvidsjaur. Också mycket roligt!

En enorm fördel som egenföretagare är att man äger sin egen tid. En av höstens vackraste dagar tog jag en långpromenad med älskade mamsen och hundarna.

Årets resor

Det blev verkligen många resor under året! Jag har rest en hel del för SBKs räkning, till Finland, Norge, Norrköping och några gånger till Stockholm. Till Stockholm blev det ytterligare fem resor för fortbildning.

I februari köpte vi ny husvagn som vi nyttjade flitigt under året. Premiärturen gjorde vi samma månad till Haparanda för att tävla agility och handla på Ikea. Resan blev ett riktigt äventyr när vi nästan blev fastsnöade på campingen!

I juli drog vi med husvagnen på semester söderut. En mycket härlig resa med bra väder nästan hela tiden. Första stoppet blev Karlstad för att tävla agility. Sedan drog vi till Öland med mellanlandningar i Åsmestad och Norrköping. Vi tog det lugnt på hemvägen och stannade bland annat till i Tierp för besök hos min kära tremänning.

I augusti åkte vi till Saltoloukta för att fjällvandra för den allra första gången i livet. Det blev en härlig resa där vi fick njuta av vacker natur, god mat och en skön stillhet. Vistelsen på fjällstationen vann jag som pris på agilitytävlingar.

Sillmiddag i förtältet under sommarens husvagnssemester.

Vi stannade ett par dagar hos Staffan och Annika i Östergötland.

I Norrköping hann med både stadsvandring och Kolmårdsbesök.

Åkte till Öland och bodde även denna gång på Eriksöre camping.

Promenad på öländska Alvaret. Kargt, men vackert.

Stannade till vid Jennys och Mattias mysiga torp utanför Tierp.

Käraste släktingen Jenny och Järv.

Fjällvandring i Saltoloukta i augusti. Vilken upplevelse! Tyckte verkligen om naturen, stillheten och den sköna trötthetskänslan i kroppen efter en dags vandring. Det var första gången vi fjällvandrade, men inte den sista. Hundarna tyckte också det var toppen med fjällvidderna.

Jag och hundarna vid ett stenröse som markerar Kungsleden.

Vackra vidder.

Stämningsfull solnedgång över sjön Langas.

Årets skattletande

Det blev en del geocaching under våra resor. Totalt blev det närmare 200 hittade cacher från Gällivare i norr till Öland i söder. Bodens fort bjöd på många spännande upplevelser i letandet.

Måns utforskar ett av Bodens fort i jakten på en finurligt gömd plastburk.

Vid fyren i Jävre finns en cache som gäckade oss. Först på fjärde försöket hittades den.

Årets möte

Fick äntligen möta (och klappa) vargar! Dessutom vid två tillfällen. Att få uppleva närkontakten med dessa mäktiga djur var hur häftigt som helst. Första träffen var under vår semester när vi stannade några dagar i Kolmården. Det allra sista mötet med Centrala agilitysektorn ville vi göra något extra av och bokade vi in ett möte med vargarna i Kolmården. Det var en annan grupp än jag träffade första gången, men fortfarande en otrolig upplevelse.

Vargarna på Kolmården.

Vargbiten. Att få uppleva närkontakt med vargar var hur häftigt som helst.

Årets projekt

I början av juni gick en dröm i uppfyllelse - en egen träningsplan på tomten! Vi sålde matjorden och fick sand, grus och materialet på plats i utbyte. En del eget arbete (som gjordes till stor del av svärfadern) behövdes för att snygga till kanter, samt få staket och belysning på plats. Det blev helt perfekt!

Måns och Marino krattar ut grus på träningsplanen.

Första passet på agilityplanen. Xhazi tränar kontaktfält.

Årets agility

Det blev en del tävlande 2008. Årets myggtätaste tävling var i Gällivare och årets tälttätaste tävling blev den i Karlstad. Resultaten varierade från diskningar till vinster. Bästa priserna var helt klart presentkorten på övernattningar på Saltoloukta fjällstation!

Att få se Agility-VM i Helsingfors var en riktig höjdare! Fantastiskt kul att Sverige lyckades få en bronsmedalj och en fjärdeplats i denna tuffa konkurrens. Kul också att vara på plats vid Nordiska mästerskapen i Hamar och se guldmedaljer och och ett brons gå till Sverige.

Xhazi i full fart på tävling i Haparanda.

Käck hade inga planer på att bli pensionär utan sprang med fart och glädje.

Medaljyra i Helsingfors. Åsa Söderman och Erik tog brons.

Årets utbildning

Har gått tre agilitykurser i år, två för Malin Elfström och en för Marie Hansson. Mycket givande kurser alla tre.

Roligaste utbildningen var ändå Canis klickertränarutbildning i Knivsta. Den pågick nästan hela året med fyra träffar och eget arbete däremellan. Ett stort antal grundfärdigheter skulle läras in. Upprättade ett system med whiteboard för att ha koll på hur långt jag kommit. Blev lite slarvig med systemet mot slutet av kursen, men jag och Kaiser lyckades ändå bli godkända.

Besökte också Canis seminarium med två av världens främsta djurtränare, Kathy Sdao och Ken Ramirez. Mycket intressant!

Tavlan visar första läxan under Canisutbildningen som snart var avklarad.

Årets smäll

Älgkrocken på E4 i oktober blev var en rejäl smäll. Den stackars älgen dog men jag och hundarna klarade oss mirakulöst helt oskadda. För René, vår Renault, gick det också illa. Den fick skrotas och vi blev utan bil. Efter väldigt mycket letande hittade vi till sist den perfekta bilen för oss, en Peugeot.

Vår demolerade bil i väntan på skrotning.

Pegan, vår nya bil som vi är fantastiskt nöjda med.