Plötsligt stod älgen mitt på vägen ...

Jag råkade ut för en olycka i går kväll. På väg hem från jobbet i Luleå krockade jag med en älg som var på fel sida om viltstängslet på E4:an.

Det var mörkt och regnigt och jag körde därför inte tillåtna 110 kilometer, vilket ju var bra. Det var ganska mycket mötande trafik så jag kunde inte ha helljuset på. Ungefär mitt mellan Antnäs och Ersnäs stod plötsligt en älg mitt på vägbanan ungefär 15 meter framför mig. Jag bromsade och insåg att jag inte skulle hinna stanna så jag tänkte att jag skulle styra på älgens rumpa om den skulle springa vidare. Hann också tänka att det var dumt att älgen faktiskt inte sprang utan bara stod där.

Jag hörde mig själv skrika till och sedan en rejäl duns på bilen när den träffade älgen. Framrutan sprittrades och jag såg inget. Tänkte att jag måste försöka hålla bilen kvar på vägen och inte köra ner i diket. Jag fick stopp på bilen kort senare.

Första känslan var lättnad. Jag levde och var oskadd. Satt inte fast någonstans. Hundarna verkade lugna och förhoppningsvis oskadda de också.

Sedan blev jag otroligt nog väldigt rationell. Slog på varningsblinkers och tog fram mobilen för att ringa polisen. Plockade samtidigt ur en remsa ur hanskfacket för att markera olycksplatsen om älgen sprungit iväg och måste spåras. Sedan öppnade jag bilen och klev ur för att plocka fram varningstriangeln som jag hade i baksätet.

Den påkörda älgen låg kvar på vägbanan ett trettiotal meter bakom mig. En personbil som kom efter missade tack och lov älgen. Den lastbil som kom därefter körde på huvudet och avslutade effektivt djurets lidande.

Ytterligare en lastbil stannade och chauffören hjälpte mig ställa varningstriangeln på plats för att varna andra trafikanter. Jag ringde 112 och blev kopplad till polisen som tog alla uppgifter och skulle kontakta någon som kunde ta hand om älgen. Sedan ringde jag hem till Måns och berättade vad som hänt.

En man boende i Antnäs dök snart upp med traktor och skopade upp den stackars älgen, en fyrataggare till tjur. Därefter blev det ganska lång väntan på bärgningsbilen innan jag kunde åka hem med Måns och svärfadern.

I dag mår jag och hundarna bra. Det var såklart en otäck händelse och jag var rejält darrbent när jag klev ur bilen. Vår bil blev förövrigt så skadad att den måste skrotas. Det känns lite trist, men materiella ting går ju att ersätta. Jag är samtidigt glad över att allt gick så ofattbart bra.

Därför försöker jag tänka på det istället för vilka hemska saker som kunde hänt. Dessutom fungerar ju min fina solgula dator igen då sladden kom med posten igår!

Nu gäller det bara att hitta en ersättare för vår franske vän René, som Renaulten fick heta. Får se vad det blir.