Dags att döda myter och betala köttbullelön!

Jag upptäckte shejping och positiv förstärkning som hundträningsmetod 1996.

Vår älskade leonberger Raham hade med husse Måns blivit godkänd på Sim- och räddningsprovet. Uppfödaren, Ulla-Britt, var stolt över sina valpköpare och för denna bedrift gav oss en present. Det var en liten bok - Shaping av Anders Hallgren.

Jag slukade boken med stort intresse och blev väldigt inspirerad! Hallgren förklarade att man kunde lära hunden förknippa ljudet av en visselpipa med belöning. När hunden sedan utförde ett önskat beteende blåste man i pipan och belönade hunden. Blev det fel struntade man i det. På så sätt kunde man stegvis forma fram beteenden genom att förstärka när hunden var på rätt väg.

Så oerhört trevligt det lät att träna hunden med enbart positiv förstärkning istället för att korrigera den! Men kunde det verkligen vara möjligt, tänkte jag. Måste man inte använda korrigeringar och bestraffningar för att få hunden att lyda när det verkligen gäller allvar? Och ska inte hunden lyda mig för att jag är dess ledare, inte för att få godis?

I dag är shejping med visselpipa vidareutvecklad till metoden klickerträning, som slagit igenom stort.

Men fortfarande möter jag ganska ofta inställningen att "Jo, klicker är nog bra till trix och tävlingslydnad. Men inte funkar den väl vardagslydnad och problemlösning?"

Nyligen sa den nye tv-hundcoachen just detta: "Klicker är ett utmärkt verktyg till inlärning, men inte till att lösa svåra problem, utan den är till för inlärning".

Härmed vill jag avliva den myten! Jag anser att om man ska lösa ett problem måste det ske någon form av inlärning. Hunden måste lära sig ett nytt beteende istället för det problematiska beteendet som vi inte vill ha. Om jag enbart med hjälp av bestraffningar och korrigeringar får hunden att sluta med problembeteendet har jag ändå inte löst problemet. Jag har bara tagit bort symptomet, inte orsaken.

Lär hunden sig inte ett nytt beteende måste jag ständigt använda bestraffningar för att få den avstå från problembeteendet. Förmodligen måste jag också snart trappa upp "staffdosen" då hundar ganska lätt vänjer sig vid obehag. Det finns också mycket stor risk att hunden blir stressad och frustrerad av bestraffningarna, vilket sannolikt utmynnar i ett nytt problembeteende.

Visst. I vissa fall är det ibland nödvändigt att använda någon form av korrigering för att avbryta ett allvarligt problembeteende, men genast måste jag börja lära hunden vad den ska göra istället. Jag måste också ändra hundens inställning i situationen. För allt detta är klickerträning verkligen en suverän metod!

Så till den andra myten jag vill avliva: Att hunden ska lyda mig enbart för att jag är dess ledare.

Hundar är egoister av stora mått. Det finns två bara anledningar till att hundar gör saker:

1. För att de får ut något positivt av det (positiv förstärkning).

2. För att slippa undan något obehagligt (negativ förstärkning).

När man förstått detta är det väldigt enkelt att välja träningsmetod tycker jag. Tänk dig själv vad som skulle motivera dig att göra ett gott arbete? Att få bra betalt för jobbet, eller att arbeta för att slippa obehag? Vad skulle göra dig trygg i ditt jobb?

Hundar funkar här på samma sätt som vi människor. När vi upplever något trevligt stimuleras hjärnans belöningscenter och vi känner oss glada och tillfredsställda. Upplever vi istället något obehagligt stimuleras hjärnans straffcentrum och vi blir rädda, arga och irriterade.

Jag vill att hunden ska samarbeta med mig för att den vet att den då får ut något positivt: mat, lek, bus, kel, beröm, mer aktiviteter eller annat den gillar.

Jag får ju ut så mycket av hundägandet. Jag har ju av egoistiska skäl skaffat hund för att få sällskap, ömhet, motionskompis, tävlingskamrat, uppvärmd säng, ett socialt liv med andra hundägare, ökad kunskap och en massa skratt.

Då kan jag väl betala en lön på några köttbullar då och då?