Vår älskade Xhazi saknas oss

Har vaknat efter en orolig natt. Det var inte lätt att somna i går kväll.

Vår älskade kelpie Xhazi dog i går. Han hade hostat ett par dagar och visade alla tecken på kennelhosta. Jag kontaktade veterinär i går eftersom jag läst att kennelhosta kan utvecklas till lunginflammation.

Men jag fick lugnande besked att det är ganska ovanligt. Kennelhosta går ju över av sig självt bara hunden får vila. Då han dessutom Xhazi åt och drack som vanligt beslutade vi att jag skulle höra av mig igen på måndag om han inte slutat hosta. Jag gav honom på rekommendation Bisolvon som är slemlösande, vilket dämpade hostan.

I går natt var Xhazi flåsig och verkade ha svårt att komma till ro. När han inte åt på morgonen blev jag väldigt oroad. Han hade dessutom ovanligt låg temperatur. Jag fick en tid hos veterinären men inte förrän kl 16.

Eftersom jag skulle åka ner till SBKs organisationskonferens med flyget kl 16 skulle Måns åka med honom till veterinären, medan jag fick skjuts till flyget. Men på väg till bilen föll Xhazi bara ihop. Förmodligen dog han direkt. Måns körde som galen till veterinären, som bara kunde konstatera att hjärtat inte slog. Veterinären trodde att han hade fått vätska i lungorna och sa att det förmodligen inte gjort någon skillnad om vi kommit in tidigare. Vi ska kontakta veterinären igen på måndag och får då kanske veta mera.

När jag landade i Stockholm och ringde hem fick jag beskedet. Jag minns knappt hur jag tog mig till hotellet, men låg där hela kvällen och grät. Jag saknar vår galna, älskade, fina, vackra knas-kelpie så fruktansvärt! Om jag bara anat hur sjuk han måste ha varit hade jag aldrig åkt i väg. Men han visade inte det. Jag trodde att en antibiotikakur var allt som behövdes för att han snart skulle vara sig själv igen.

Jag vet inte hur jag ska orka med den här konferenshelgen. Det känns så tungt. Men SBK-folket här förstår ju om man är ledsen en sån här gång. Tankar som "borde jag inte ha förstått", "kunde jag inte gjort annat" kommer men jag vet att det inte är någon idé. Vi gjorde allt vi kunde i det här läget.

Vi får istället tänka på alla fina stunder vi haft med Xhazi, allt roligt vi gjort tillsammans. Den fjärde februari skulle han fyllt sju år, men var som en unghund ännu. Vi är glada för de år vi fick tillsammans med Xhazi. Även om de blev alldeles för få.

Vi saknar dig så kelpiekillen!