Helsinki - here I come!

I dag (torsdag) bär det av till Agility-VM i Helsingfors! Räknar med spännande tävlingar där jag får se riktigt bra agility. På lördagkvällen blir det lite partaj också, supporterfest med mat och mingel. Låter trevligt.

Missar galamiddagen i år som hålls redan torsdag kväll - alltså innan VM är invigt. Knäppt, om ni frågar mig.

Minns förra årets galamiddag i Hamar, Norge, med skräckblandad förtjusning. Middagen hölls i en stor ladliknande byggnad. Istället för bordsservering var det plockmat på buffébord. Man satt sedan och åt vid nakna långbord i trä och på träbänkar. Lite lagom ledigt och inte så strikt alltså.

När maten var uppäten blev det ett par tal innan det skulle bli dags för - trodde vi - kvällens höjdpunkt. Underhållningen. Vi väntade oss att ett rockigt partyband skulle inta scenen för att liva upp stämningen ytterligare. Fel, fel, fel!

In kommer istället en kvartett barbershop-sångare! VAAAA??? Hur mycket party är det? På fullaste allvar framförde de flera låtar i gräsliga versioner. Höjdpunkten på deras repertoar var tydligen "That´s What Friends Are For".

Låten var inte ens bra när Dionne Warwick och co sjöng den. Helt utan musik och ganska falsksjungen var den definitivt inte njutbar! Ett par spanjorer framför oss fick fullt sjå med att inte asgrava högt. De vred sig på bänken, högröda i nyllena kippade de efter andan i kvävda skrattsalvor. Detta spred sig förstås till oss... Försök att inte skratta en sådan gång! Tårarna rann på mig när jag bet ihop tänderna hårt, men fnisset trängde ändå fram.

Om den pretentiösa sångkvartten märkte detta vet jag inte. Vi hade i alla fall hysteriskt kul! Partystämningen däremot tvärdog efter framträdandet. Festen var över innan klockan blivit tio den kvällen. Norskt party... Hoppas finnarna kan bättre.